joxonsmamma

Oj, inte bloggat på sååå länge. Har varit helt full upp, men nu tänkte jag skriva en liten årskrönika från detta fantastiska år som jag och min man kallar 3 bröllop och 1 adoption:-)

Denna vecka har hänt massor med Joxon. Häromdagen var vi ute och ungen hoppar upp på sin trehjuling och börjar cykla..var kom det ifrån:-) Dessutom när vi var hos en kompis till mig säger jag att Joxon ska säga tack tack efter fikat...och det gör han bara sådär utan lirkning eller så. Han klär av sig själv och vill gärna sätta på pyjamasen själv. Vår lilla kille har blivit stor:-)

Min lilla plutt har hamnat i 2-års trotsen och pluss detta kan han inte prata och skrika ut hur mkt han vill eller inte vill ngt...samtidigt som han fortfarande håller på att bilda sig en uppfattning om hur det egentligen är i sverige och komma till rätta med oss..

Idag för 6 månader sen klev vi nervösa in på civils affairs i hangzou och mötte vår Joxon för första gången. Vilken känsla... han sitter trött och blek i nannyns knä och bara tittar på oss. Nannyn säger att vi är hans mamma och pappa och han går snällt till mig och jag får honom i min famn fast han nog är totalt livrädd. Jag menar vi var ju lite nervösa och vi visse ju iaf vad som skulle hända...det tror inte jag att Joxon visste.
Det har hänt otroligt mkt på dessa 6 månader....ibland glömmer man hur mkt som har hänt, men när vi hade 6 månaders uppföljningen så fick vi beskriva hur Joxon utvecklas... och vilka framseg han gjort!!!
Tänk bara med maten som han var besatt av...det gick inte att laga mat utan att han ville vara med och titta så han inte blev utan. Mat till matlåda fick vi gömma undan fort så han inte skulle se det, eftersom han bröt ihop då. Han kunde inte springa för det orkade han inte....några steg gick bra men inte länge, han ville inte gå på gräs och orkade inte gå i trappor.....nu älskar han att vara i trädgården och han springer som aldrig förr:-)
Närhet var oxå en svår grej. Det är fortfarande inte jättelätt för honom att vara nära och knyta an, men vilken skillnad det blivit iaf. Nu pussas han och kan sitta bredvid och läsa en bok och till och med sitta i mitt knä om vi sjunger en sång.
Underbara älskade lilla unge...jag är sååå glad att just du kom till oss. Du betyder allt för oss och det är underbart att få ha dig i vår familj!!!!

Hörs snart!!!!!!!!!

Ja nu är vi nog inne i det berömda ekorrhjulet, med jobb och allt praktiskt som ska fixas hemma. Man kommer hem från jobbet...ska få i sig lite mat...leka lite med joxon, söva joxon och sen ha några timmar och göra praktiska saker och sen titta lite på tv och stupa isäng.....nån som känner igen sig:-S

tänk för typ 20 år sen när jag öppnade paket på julafton eller födelsedag och jag fick en hembroderad duk eller hemstickade sockor av farmor/mormor i presenten.... detta hurrade jag ju inte mkt för....då. Nu blir jag väldigt glad för allt handarbete de gör...dukarna jag fick finns kvar och idag är jag väldigt glad för dessa. Förra året bad jag min ffarmor sticka strumpor till mig. Nu är det annorlunda, nu är det jag som är stick och virk nörd...och jag måste verkligen säga nörd...jag tar varje ledig minut till att utöva mitt intresse. Symaskinen och jag är fortfarande inte överens alls....tror att den känner när jag kommer i närheten och tråden trasslar sig då automatiskt:-D

Vi har kommit på att detta år ska i vår almanacka döpas till 3 bröllop och en adoption:-) Igår var det dags för det 3:e bröllopet på 6 månader för oss...vi tror att J har fått för sig att det är detta svenskarna roar sig med på lördagarna:-)

Snart är det dags för halvårs uppföljning. Inte dåligt vad tiden rinner iväg. Tänk att det är ett halvår sen vi mötte en rädd och trött J på andra sidan jorden.... Nu kan jag känna att jag har kommit en lång bit i bearbetningen om vad som egentligen hände från 29 nov- nu... Fortfarande kan jag komma på mig själv att "glömma" att jag faktiskt har barn nu....men vilken känsla det är:-)

Tiden har bara runnit iväg. Har ju börjat jobba oxå...men kom på att det var ett tag sen jag uppdaterade här.

...kommer det att bli. I helgen åker vi till Jockes adoptionskompis och vårt stora stöd under Kinaresan. Det ska bli så otroligt roligt att ses igen och jag antar att det blir en helg med mkt skratt och även lite tårar. Konstigt egentligen hur en sak kan förena människor som aldrig skulle träffas annars. Vi har en sak gemensamt som vi av en slump får barn samtidigt och åker och hämtar de underbara små liven samtidigt och genom detta utvecklas en vänskap. Vi och våra adoptionsvänner var oskiljaktiga i Kina....förutom att vi var i olika provinser...men även då höll vi kontakt. Känslan när den andra familjen sitter i lobbyn på hotellet i Kina och väntar på oss så vårt gemensamma äventyr kan börja är underbar.

Nu ska vi se hur det går och blogga med en liten joxon i knät...han tycker att det är så himla roligt med alla knappar och sladdar som tillhör datorn;-)

Nu kände jag för att skriva en ny blogg...har saknat den gamla lite. I denna blogg kommer jag skriva om livet som adoptivmamma och livet i stort:-) Jag lovade ju att komma tillbaka och skriva när vi skulle skaffa ett syskon....det lär dröja ett tag men lilla J och jag har gjort en syskonsparbössa som vi lägger ner lite småpengar i ....så vi har börjat planerna:-)